Ibland så går man bara sönder både inuti och utanpå.

Ibland så är man inte alltid så smart. 

Ibland är man blind utav känslor för just den där speciella personen.

Det var precis vad jag var denna gången. 

Det var så längesen jag kände något speciellt för en person fram tills för ca. 3 veckor sen då allt började om. 

Jag gav förmodligen för mycket av mig själv vilket gjorde henne rädd. 

Jag var nog bara så desperat att få känna något underbart igen att jag helt enkelt blev blind. 

Men det är okej att bli det ibland,

det är okej att gråta nätterna igenom,

det är faktiskt okej att visa känslor. 

Förut trodde jag att man sågs som en svag peron för att man grät,

men ack så fel jag kunde ha. 

Åtminstone jag själv har ändrat åsikt. 

I dagens läge tycker jag det är starkt att kunna gråta,

att just kunna visa känslor utan att skämmas. 

Varför ska man sitta ensam i sitt rum och trycka ner sig själv när man redan mår som sämst? 

Att visa känslor är ett bevis på att du är mänsklig, 

att du är som vilken annan människa som helst. 

Den där fasaden jag nämnde innan, den kan komma upp sen igen.

Men glöm inte att det är okej att emellanåt ta av den och bara vara. 

Det är okej

Du är okej

Känslor är okej.