Jag vet att det har gått snabbt men ändå så starka känslor. 

Från första dagen jag såg dig så gav det mig fjärilar i magen. 

Inte ens bara i magen. Hela min kropp la av för en stund. 

Du tog andan ur mig och ända sen dess är du den enda jag har kunnat tänka på. 

Ditt vackra och charmiga leende, din lukt, ditt kroppsspråk. 

Inte nog med det så slog du mig omkull med ditt underbara utseende. 

Du har allt jag någonsin velat ha i en kille. 

Det må låta klyschigt men så är det. 

Du rent av swept me of my feet. 

Jag har aldrig blivit så tagen av någon på bara en millisekund som du fick mig att bli. 

Det går inte att beskriva vad jag känner. 

Det har gått fort, det är jag medveten om. 

Och det var inte meningen att det skulle bli så som det blev. 

Men nu är det så och jag kan bara inte få dig ur mina tankar. 

Det enda som snurrar i mitt huvud är du och det trivs jag med. 

Jag trivs med att vara helt tagen av dig. 

Eller är det kanske bara jag som inbillar mig? 

Den 17 februari 2014 är en dag jag sent kommer glömma. 

Om ens någonsin. 

Jag vet att jag låter som en bortblåst bimbo som är naiv, och det kanske jag är. 

Men sen dess kan jag inte se mig vakna upp med någon annan än dig varje morgon. 

Jag vill resa jorden runt, till exotiska, vackra ställen och göra minnen tillsammans med just dig. 

Jag ser mig inte gå och lägga mig och sedan vakna upp med någon annan. 

Jag må vara naiv, ung och dum, vad folk nu vill kalla det. 

Men jag har aldrig mått så bra som när jag är i din närhet. 

Jag må bara vara en i mängden för dig, men du är hela min värld just nu. Du är som mitt grädde på moset, pricken över i:et, allt som jag behöver för att fungera. 

Jag förstår hur sjukt detta låter men så ligger det till. 

Jag vill inte fungera med någon annan. 

Men jag är inte så dum att jag inte vet att jag är som en fis i rymden för dig. 

Det finns så många andra tjejer som är snyggare, bättre, roligare, som festar och vill supa skallen av sig. 

Jag är inte dum nog att inte förstå det. 

Men det gör gör mest ont var att se dig med henne ikväll. 

Att se hur hon klängde på dig, att se er gå överallt tillsammans. 

Jag ville tro att ni bara var vänner. 

Men jag är tjej, jag ser saker. 

Jag vet hur allting fungerar. 

Sättet hon tittade på dig, sättet hon berörde dig. 

Jag såg allt och det gjorde så ont. 

Att inte kunna njuta med mina andra vänner pågrund av det, det sög. 

Och du vet inte ens om något. 

Jag mötte er påväg mot toaletterna. 

Möter er sedan en minut vid hissarna och ser er kramas och fnittra. 

Ni går in i hissen, fortfarande kramandes. 

Jag går förbi som ingenting har hänt. 

Men sanningen är att jag aldrig mått sämre. 

Jag har aldrig känt så stark hur någon sliter ut mitt hjärta, stampar på det och hånskrattar. 

Jag tappade allt. Glömde bort vad jag skulle göra. 

Jag kände gråten i halsen påväg ner i trapporna. 

Jag kunde inte hålla det inne längre. 

Springer in i omklädningsrummet, låser in mig på toan i ren panik. 

Det är då allting brister. 

Jag trillar ihop på golvet och storgråter. 

Patetisk i know. 

Jag får inte tårarna att sluta rinna. 

Sitter och håller tummen på att ingen ska komma in för jag kunde inte vara tyst. 

Snyftar och tårarna bara forsar ner min kind. 

Hur ska jag tackla allting från och med nu? 

Vad ska jag göra? 

Hur ska jag kunna beté mig normalt i din närhet längre när jag bara vill skrika dig i ansiktet för att du är så blind. 

Att du inte ser, att du inte förstår, att du inte ens verkar vilja förstå. 

Förlåt men jag kan inte vara som vanligt i din närhet efter detta. 

Nu ligger jag i sängen med tårarna i halsgropen ytterligare en gång för ikväll och hoppas få ett meddelande av dig där du skriver att du vill sova med mig. 

Jag vill skriva till dig och bara be dig komma och sova med mig. 

Men du är med henne, ni knullar säkert jätteskönt just i denna stund. 

Det är ju vi två som ska skeda och bara hålla om varandra i sömnen och vakna av att den andre pussar en godmorgon på pannan. 

Det är ju vi två. 

Ögonen vattnas och nu rinner en ny tår nedför min kind. 

Jag är trött på att vara en objekt för alla. 

Jag ska bosätta mig så långt åt helvete det bara går från människor. 

På så sätt slipper jag bli sårad mer. 

Fast det kanske är menat att det ska vara så? Vad vet jag. 

Nu ska jag lägga mig och låtsas att du ligger bredvid mig i sängen och håller om mig. 

För ibland så gör det bara för jävla ont i hjärtat.