Ditt leende rubbar min balans.
Skrivet den 2013-01-11 Klockan 12:32:09 / Allmänt / 0 KommentarerNär man förlorar en person inser man inte bara hur man behöver personen, man inser vad som gjorde just den personen speciell. Kanske var det inte hans fina tänder du uppskttade, kanske var det att han faktiskr lyssnade och skrattade som fick dig att må bra. Kanske var det inte hans vackra bruna ögon som fick dig att känna dig speciell, kanske var det att han verkligen såg dig när alla andra bara tittade. Kanske är det så.
Men jag vill gärna inte tro det. Jag lnskar att jag var så förblindad av hans vackra yttre att jag aldrig riktigt lärde känna hans inre. För vad finns det då att sakna?
Det finns fler pojkar med vackra leenden och det finns fler med mörka bruna ögon som tittar just på dig. Det finns ju fler som ler, det finns ju det. Jag önskar bara att dom log lite mer som honom. Som doftade kanel och inte cologne just för kvällen. Som visste att du älskade små gulliga smeknamn och inte bara namn som baby och som visste att du föredrog att hålla hand under filten istället för en arm runt axeln.
Egentligen önskar jag att det fanns någon precis som honom. Fast den här gången borde han säga att han är helt rätt för dig. Han borde inte behöva försvinna för att visa att du behöver honom. Och då ska jag inte vara så dum.
Då ska jag inte behöva förlora honom för att falla. För det är det jag altid gör, jag faller för sent.
Jag faller när jag vet att jag förlorat och jag förbannar mig själv för att jag aldrig kan lära mig uppskatta någon i tid.
Men jag vill gärna inte tro det. Jag lnskar att jag var så förblindad av hans vackra yttre att jag aldrig riktigt lärde känna hans inre. För vad finns det då att sakna?
Det finns fler pojkar med vackra leenden och det finns fler med mörka bruna ögon som tittar just på dig. Det finns ju fler som ler, det finns ju det. Jag önskar bara att dom log lite mer som honom. Som doftade kanel och inte cologne just för kvällen. Som visste att du älskade små gulliga smeknamn och inte bara namn som baby och som visste att du föredrog att hålla hand under filten istället för en arm runt axeln.
Egentligen önskar jag att det fanns någon precis som honom. Fast den här gången borde han säga att han är helt rätt för dig. Han borde inte behöva försvinna för att visa att du behöver honom. Och då ska jag inte vara så dum.
Då ska jag inte behöva förlora honom för att falla. För det är det jag altid gör, jag faller för sent.
Jag faller när jag vet att jag förlorat och jag förbannar mig själv för att jag aldrig kan lära mig uppskatta någon i tid.
